Mitt liv som hästtokig mamma!

Det händer grejer här vill jag lova! Igår var det fullt upp!

I torsdags fick vi veta att de skulle ta bort de sista pacemakertrådarna som ligger framför hjärtat och infarten på fredagen för att ge oss permis som igår. Det blev inte så utan de fick sitta hela fredagen också. Vi hade en slapp dag på sjukhuset och kollade film och gick med William i korridoren. Han fick hoppa ner i gåstolen som de har där och då satte han fart! Han tyckte det var jättekul. Nästan som hemma även om han blir trött ganska fort. Aptiten blir bättre och bättre så det känns roligt, i fredags började han äta riktig mat.

Peter skulle åka iväg och köpa mat till oss och jag gick iväg för att träna på eftermiddagen. Det var sååå sköönt! Jag hade ork och kände mig knappt trött efteråt fast jag tog i allt jag hade i sista löpningen. Skulle ringa min älskade extramamma tillika träningsguru och berätta om min eufori men såg att Peter ringt och skickat meddelande. Bilhelvetet hade tvärdött och han satt i bärgningsbilen.... Suck, pust och alla fula ord som finns!!!! Jaha och vad händer nu då? Verkstaden har inte kvällsöppet en fredag, varför inte? Händer inte det här varje fredag? Så bärgaren och Peter lämnar skräpet och lägger in nyckeln, det här fick bli måndagens huvudvärk, vi kunde ändå inte göra nånting... Så Peter fick snällt promenera över hela Lund tillbaka till oss. Det fick bli pizza som snälla grannen bredvid visade oss vart vi kunde köpa. Jag sov kvar på sjukhuset (sista natten förhoppningsvis!!) och det var väl inte direkt den härligaste av nätter... Jag somnade vid 22-23 nångång, William vaknar och är jätteledsen vid 02 och får välling, supp och lite andra mediciner och kontroller. Han somnar om och vi vaknade tidigt igen.

Vi trodde att William skulle röntgas vid halv tio så pappa och Peter kommer vid nio. Vi får veta att röntgentiden är kl elva så vi leker en stund innan vi går upp. Allt går jättebra och när vi kommer ner får William bli fri från pacemakertrådarna. Då är han trött och sur men det går bra och vi vilar en stund efteråt. De måste vänta ungefär två timmar efter för att se om trådarna gjort nån påverkan på hjärtat och kanske orsakat en blödning.

Läkarna gör ett ultraljud vid tretiden och allt ser bra ut! Ett litet läckage som de inte kom åt från förmaken och ett litet läckage i en av klaffarna men inget som han inte kan leva med. Vi fick se lappen i hjärtat också, så himla coolt....

Vi packar ihop oss och städar upp på rummet, känns skönt att få permis ett dygn och förmodligen inte behöva vara där nåt mer. Vi pratar om att åka hem, ska vi försöka skaffa hyrbil eller ta tåget? Ska vi åka hem imorgon om vi får det? Vi är överrens om att vi vill åka hem så fort som möjligt. 

 

 

 

 

...Och känslorna är all over the place!

 

Har inte riktigt vågat skriva och tro på det. Tänk om det inte blir av den här gången heller...

I fredags städade vi och grejade hemma, packade det sista och förberedde det som gick, vi ville komma iväg fort på lördagen.

Mamma och Marco kom vid 11-tiden på lördagen och vi tog lite kaffe och började sen stuva in allt i bilen. Vi har bantat ner bagaget rejält så vi ser ut bakåt haha! Allt gick jättebra vi stannade bara som kortast vid brahehus och ruinen. Vid 18-tiden kom vi fram till vårt älskade Ronald-hus och efter lite uppackning och kinamat så somnade vi i våra sängar en trappa upp den här gången. Men mycket bättre för vi kan stänga om mamma haha!

Igår (söndag) hade vi tid på sjukhuset kl 11 för röntgen och träff på avdelningen. Röntgen gick jättebra och sen på avdelningen fick vi information om morgondagen, de gjorde massa tester och blodprover. William fick okej att bli opererad och vi fick med oss emla och sjukhuskläder.

På kvällen badade vi William med steril tvål och så fick han en flaska välling. Han verkade trött och somnade ganska fort. Jag själv var helt upprymd och trött på samma gång det gick inte att komma till ro i sängen. Det blev inte många timmars sömn, vaknade flera gånger och alla känslor och intryck verkade bo i magen...

 

I morse vaknade William av sig själv vid halv sju och det blev bad igen. Jag kände mig helt överkörd... Duschade och tog lite juice, det var allt jag fick i mig. William var väldigt pigg och höll låda, trodde han skulle bli ledsen av att inte få äta nåt men det hjälpte att få gnaga lite på bandaget med emlan. Kvart över sju gick vi över till sjukhuset och mötte Pia och Lena (farmor och faster) på vägen.

Nu gällde det!! De kollade tempen och den var okej, 37,1! Yes! Trodde knappt det var sant... 

Sedan fick vi komma in på ett undersökningsrum och William fick ta av sig bandagen med emlan, ett patientband och så lite lugnande i rumpan. Det gick fort att verka och han blev ett högljutt fyllo haha! Han var alldeles tung att bära, tippade om man släppte och tittade man honom i ögonen så var blicken alldeles dimmig och ögonlocken var tunga.

 

Efter en liten stund fick vi åka i hissen upp en våning till operation. Vi hade bestämt att William skulle få somna med Peter och jag och mamma åkte ner igen till Pia och Lena som väntade på avdelningen. Peter kom ner efter 10 minuter och då hade William somnat. Allt hade gått bra, William hade hållit låda så de fick ge dubbel dos narkos, det är min kille det! Peter tyckte det var jobbigt att lämna honom där...

Vi gick hem allihop och åt frukost och tog det lugnt ett tag. Klockan 10 öppnade NOVA så vi åkte dit en sväng, köpte lite tröjor och Body Butter och så tog vi en glass på Ben & Jerry's. Bäst vi sitter där och hade det skönt så ringer Torsten! Bästa Torsten som meddelar att operationen gått väldigt bra och att William nu skulle få komma ner till intensiven. (BIVA)

Alla blev glada och både jag och Peter kände att en sten föll från hjärtat. Nu kan det bara bli bättre! Nu börjar resten av vårt liv tillsammans. Vi åkte hem och lämnade alla grejer och så dansade Peter och jag över till sjukhuset.

Det var lite jobbigt att se William där med alla slangarna och apparaterna som höll honom vid liv, dränerade såret och hjälpte honom att kissa. Men han var fin! Han var jättefin och såg väldigt fridfull ut. Vi fick lite mer information om vad de gjort och hur William mådde och så fick vi fota honom. Jag vill inte lägga ut de bilderna här men de kommer ni få se, ni som vill. Vi fick även veta att mamma och gänget fick komma över så vi gick hem och käkade lite och så gick vi över allihopa. William var lite lättväckt trots att han fick sömnmedel så vi fick lov att vara tysta och inte pilla så mycket på honom. Han behöver vila och inte bli störd så vi var inte kvar så länge.

 

Lena och Pia åkte till Lenas vän där de ska sova över natten och vi åkte iväg och handlade lite till middagen.

Efter att vi ätit och lagt oss till rätta i soffan så ringer de från sjukhuset, William var på väg att vakna!

Så nu har vi precis kommit hem igen och fått pussa och känna på William. Han mår perfekt och allt ser jättebra ut, han behöver knappt nån syrgas. Han är lite orolig men de gav honom lite mat genom sonden och lite medicin "att sova på", så när vi gick så sov han gott igen. De kommer ringa under natten om han är jätteledsen och de inte kan trösta honom, annars så ska vi gå dit direkt efter frukost imorgon.

Vi har haft ett strålande väder och jättevarmt idag så vi har det hur bra som helst och nu kommer William bara bli friskare för var dag.

Hörs imorgon!

Over and out.

/R

 

 

Idag var vi ute tidigt hos den fyrbenta. Lite känna på formen-ridning på ängen inför lektionen imorgon, längtar!

Vi har en del att jobba på så det ska bli så himla kul imorgon!!

Förövrigt formen jag ska tillbaka till. -8kg kvar till den här starka kroppen!

 

Min älskade plutt som älskar att bada! Lilla badnymfen <3 Och så till sist min fina darling som tvättar och grejar och lagar mat. Som gör massa bra saker när jag är trött och måste sova middag :P

Som lagar saker som går sönder (jag har ZERO tålamod!) och som BOB:ar med mig i stallet (Bär Och Betalar ;) ) fast att hästen kliver på honom och mosar hela nageln på honom, stackarn!

Älskar er allihopa!!

<3 <3 <3

Det går verkligen inte bra för mig att försöka skriva dagligen!
Vem hade kunnat tro att man inte kunde hitta fem minuter varje dag att reflektera?
Det ska handlas, lagas, ätas, bytas, underhållas, nattas, torkas... Däremellan ska hemmet tas om hand och vår andra fyrbenta bebis ska röra på sig och få mat och rent!

Men vilken glädje att få barn! Hur mycket kärlek kan rymmas i ett hjärta innan det spricker liksom?
Vips har nu snart fyra (!) månader gått och vi tycker vi lär känna vår lilla Krabba mer och mer för varje dag och de leenden och skratt han avfyrar gör att det bara smälter i hjärtat...

 

Tänkte knåpa ihop nån slags förlossningsberättelse. Vissa skriver timme för timme, men jag väljer nog att skriva olika tidpunkter, eftersom vår förlossning gick så jäkla fort.
Tack gud för profylaxen, den hjälpte SÅÅÅÅÅÅ MYCKET!! Jag kan inte nog tacka den underbara Linn som hjälpte mig komma över min rädsla och ge darling fantastiska verktyg för att hjälpa och stötta mig. Trots att han jobbat 24 timmar i sträck så hade han totalt fokus och närvaro.

So here we go:

När vår förlossning exakt började är lite svårt att säga. Jag tycker att den börjar kl 21:15 den 5/4 2012, men ska man räkna från att öppningsskedet började då får man fråga William haha!

Jag hade en rutinkontroll inbokad kl 14 den 5/4 det var på skärtorsdagen. William var beräknad till den 9/4 och att jag skulle gå över tiden var alla överrens om, det hade t.o.m. slagits vad!
Efter en hel dag på sofflocket så hoppade jag in i bilen och så åkte jag ner. Det mättes, vägdes och lyssnades. När BM frågade efter fosterrörelser blev jag lite osäker. William hade alltid varit extremt livlig i magen, men han hade nog inte rört sig så mycket. Jag hade visserligen legat och kollat på film/sovit hela dagen och det var trångt så där på slutet, men BM bestämde att det nog var bäst att spec. mödravårdern fick kolla upp att allt verkligen stod rätt till.
Efter ett par samtal visade det sig att spec. mödravården hade stängt för påsken, så jag blev skickad till förlossningen där jag var välkommen

Hoppade in i bilen och ringde darling som just gått av sitt 24-timmars skift. Han blev väl inte överlycklig precis, men jag lyckades övertyga honom om att det bara fråga om ett litet CTG bara och möjligen att de skulle kolla livmodertappen med. Den skulle vara hård och böjd bakåt, sedan skulle vi få åka hem.
Min pappa jobbar vid Huddinge sjukhus så vi fick parkera bilarna där och så knatade (i mitt fall ischias-vankade) vi bort.

Väl inne på förlossningen mötte vi en undersköterska som kopplade ihop mig med CTG-maskinen och så fick vi vänta.
Därefter var det en koll som gjordes. Den läkaren som var den lyckligt utvalde var en ST-läkare från grekland. Ultraljud och undersökning "i källarområdet" visade på lite fostervatten och livmodertappen var "väldigt mogen". Väldigt, väldigt mogen, nästan igångsättnings mogen. ST'n skulle konferera den ansvariga läkaren och darling och jag lämnades som två frågetecken.
En timme lämnades vi ensamma och målade upp alla tänkbara scenarion, vi hade ju skämtat om att vi ville föda typ nu men nu verkade det bli allvar. Hjälp! Jaha, okej! Alla möjliga tankar for runt i huvudet...

 

När den timmen gått så kom den fantastiska ansvarige läkaren in och ville kolla och göra samma sak som Stoppoloppolis (osäker på namnet där ;) ) gjort en stund innan.

När hon var mitt i undersökningen av källaren tittar hon mig djupt i ögonen och säger:

"Nu står jag med två fingrar på bebisens huvud, är det okej om jag gör en hinnsvepning?"

Vad svarar man på det liksom? Nej du med närmare eftertanke så är jag nog inte redo att föda barn inom det närmaste, kan jag återkomma till midsommar? Det är lite körigt just nu, kan vi skjuta på det säg en månad eller två?

Nej jag sluddrade väl fram att "ja varsågod du är ju redan som igång och kör runt där nere". Därefter kom det lite kladd och jag fick ta på mig en fancy-binda. 

Den fantastiska läkaren förklarade att det kan vara en fara för bebisen om man låter honom ligga kvar när det är dåligt med fostervatten och det brukar betyda att moderkakan anser sig färdig och i princip går på semester. Så hon föreslog att vi skulle komma tillbaka samma kväll och så köra igång alltihopa! "stopp och belägg" hann vi inte säga utan nickade samstämmigt och höll med läkaren att självklart var det här det bästa, vi som var såå förberedda!

Kände oss ändå lite snuvade på konfekten, hade liksom planerat att klocka värkar hemma, vanka, kolla serier, äta upp vårt förlossningsgodis, ja allt som man ska göra under latensfasen. När vi gick därifrån var jag öppen tre cm och hade typ sammandragningar, men de gick busenkelt att andas sig igenom.

 

Nu blev det lite panik! Ringa runt till släkten, lillasyster som skulle vara med, barnvakten till den fyrbenta, mamma som skulle ha nyckeln till oss och så allt vi inte hunnit fixa till BB-väskan.

Vi köpte med oss kebab och bjöd mamma och maken, de hade med sig fika. Ställde mig och diskade för jag hatar att komma hem och så står det disk med en miljard flugor runtomkring.

 

Sen vid 20.30 tuffade vi bort till Huddinge. Nervösa! Spända! Jag hade sammandragningar fortfarande men inte värre än att jag enkelt kunde andas mig igenom dem.

Efter inskrivning, samtal med den bästa BM jag kunde önska mig, fick jag hoppa i de sexiga sjukhuskläderna och innan hon gick tog hon hål på fosterhinnorna, då var klockan runt 22...

 

Värkarna satte igång finfint utan dropp (fänk gad!!!) och jag hade bestämt att jag skulle ha epidural för att orka hela vägen så det var förberett redan. Men innan dess fick jag prova den äckliga-vidriga lustgasen. Luktade illa gjorde den också! Det enda den gav mig var känslan av att ha varit alldeles för länge på Grönan i kombination med den värsta fyllan jag haft.

Så efter lite gnäll från min sida kom bästa USKen och tog bort lustgasen, äntligen nån som fattade!

 

Lillasyster kom vid 23.30 och då hade värkarna satt igång på riktigt, så hon och darling turades om att vara klängmöbel.

 

Strax innan 02 kände jag att nu dör jag! Värkarna gjorde så pass ont att jag ville resa mig och gå därifrån. Då kom bästa BM in och vi kom fram till att det nog var dags för epiduralen. Hon ringde på snygga narkosläkaren och så fick vi vänta.

Det här med att vänta är inte riktigt min grej och jag försökte få BM att lite mer exakt tala om hur snart snart verkligen var. Kunde hon specificera sig lite mer? Gärna minuter och sekunder.

Snygga narkosläkaren kom och efter vad som kändes som en halv evighet och 372 värkar senare (var väl snarare max 10, och bästa BM hjälpte mig andas igenom dem) så satt plastslangen i ryggen på mig. ÅÅhh vilken befrielse! Men shit vad det kliar över hela kroppen.

Jag trodde i min enfald att nu känner jag ingenting resten av FL men hahaha vad fel jag hade.

 

Den närmaste timmen blev värkarna istället för en smärta i ryggslutet och på framsidan, ett starkt tryck nedåt. Jag var tvungen att sluta prata när värken kom för hela kroppen blev som i kramp.

BM kom in vid 03 och då förklarade jag för henne och visade hur jag liksom inte kunde göra nånting när värken kom. "Oj da" sa hon. "Ja men då får du lägga dig på sängen och prova att krysta så ska jag kolla hur det ser ut".

Jaha ja... krysta var det ja. Nån som gjort det innan här? Nähä okej. Ja men tänk som att man ska göra tvåan fast inte och in med hakan och händerna om benen. Lite knepigt innan man fick till det, men sen blev det bråttom. Efter lite testkrysting så såg BM huvudet komma fram och hon fick snabbt ropa in USKen att nu kommer det bebis här! Började på riktigt krysta 03.15 och William såg dagens ljus 03.35.

Vilken bisarr upplevelse att känna sitt barn komma ut (såg lite svart hår också ett tag men sen slutade jag titta) och vad proffesionella personalen var. Jag hade sett framför mig massa blod, kladd, bajs osv. men blev väldigt förskonad! Det var det häftigste jag dittills varit med om!

Välkommen lilla prins William <3

 

 

Är mina tuttar men vad gör det när sonen slaigt rekord i sovtid?!

Firar med att dricka kaffe med darling i sängen (sonen somnade om efter lite käk) och kissat vildbattingarna som åker hem idag, tråkigt!

#lyckligmammasomfåttsovalänge