Mitt liv som hästtokig mamma!

Det går verkligen inte bra för mig att försöka skriva dagligen!
Vem hade kunnat tro att man inte kunde hitta fem minuter varje dag att reflektera?
Det ska handlas, lagas, ätas, bytas, underhållas, nattas, torkas... Däremellan ska hemmet tas om hand och vår andra fyrbenta bebis ska röra på sig och få mat och rent!

Men vilken glädje att få barn! Hur mycket kärlek kan rymmas i ett hjärta innan det spricker liksom?
Vips har nu snart fyra (!) månader gått och vi tycker vi lär känna vår lilla Krabba mer och mer för varje dag och de leenden och skratt han avfyrar gör att det bara smälter i hjärtat...

 

Tänkte knåpa ihop nån slags förlossningsberättelse. Vissa skriver timme för timme, men jag väljer nog att skriva olika tidpunkter, eftersom vår förlossning gick så jäkla fort.
Tack gud för profylaxen, den hjälpte SÅÅÅÅÅÅ MYCKET!! Jag kan inte nog tacka den underbara Linn som hjälpte mig komma över min rädsla och ge darling fantastiska verktyg för att hjälpa och stötta mig. Trots att han jobbat 24 timmar i sträck så hade han totalt fokus och närvaro.

So here we go:

När vår förlossning exakt började är lite svårt att säga. Jag tycker att den börjar kl 21:15 den 5/4 2012, men ska man räkna från att öppningsskedet började då får man fråga William haha!

Jag hade en rutinkontroll inbokad kl 14 den 5/4 det var på skärtorsdagen. William var beräknad till den 9/4 och att jag skulle gå över tiden var alla överrens om, det hade t.o.m. slagits vad!
Efter en hel dag på sofflocket så hoppade jag in i bilen och så åkte jag ner. Det mättes, vägdes och lyssnades. När BM frågade efter fosterrörelser blev jag lite osäker. William hade alltid varit extremt livlig i magen, men han hade nog inte rört sig så mycket. Jag hade visserligen legat och kollat på film/sovit hela dagen och det var trångt så där på slutet, men BM bestämde att det nog var bäst att spec. mödravårdern fick kolla upp att allt verkligen stod rätt till.
Efter ett par samtal visade det sig att spec. mödravården hade stängt för påsken, så jag blev skickad till förlossningen där jag var välkommen

Hoppade in i bilen och ringde darling som just gått av sitt 24-timmars skift. Han blev väl inte överlycklig precis, men jag lyckades övertyga honom om att det bara fråga om ett litet CTG bara och möjligen att de skulle kolla livmodertappen med. Den skulle vara hård och böjd bakåt, sedan skulle vi få åka hem.
Min pappa jobbar vid Huddinge sjukhus så vi fick parkera bilarna där och så knatade (i mitt fall ischias-vankade) vi bort.

Väl inne på förlossningen mötte vi en undersköterska som kopplade ihop mig med CTG-maskinen och så fick vi vänta.
Därefter var det en koll som gjordes. Den läkaren som var den lyckligt utvalde var en ST-läkare från grekland. Ultraljud och undersökning "i källarområdet" visade på lite fostervatten och livmodertappen var "väldigt mogen". Väldigt, väldigt mogen, nästan igångsättnings mogen. ST'n skulle konferera den ansvariga läkaren och darling och jag lämnades som två frågetecken.
En timme lämnades vi ensamma och målade upp alla tänkbara scenarion, vi hade ju skämtat om att vi ville föda typ nu men nu verkade det bli allvar. Hjälp! Jaha, okej! Alla möjliga tankar for runt i huvudet...

 

När den timmen gått så kom den fantastiska ansvarige läkaren in och ville kolla och göra samma sak som Stoppoloppolis (osäker på namnet där ;) ) gjort en stund innan.

När hon var mitt i undersökningen av källaren tittar hon mig djupt i ögonen och säger:

"Nu står jag med två fingrar på bebisens huvud, är det okej om jag gör en hinnsvepning?"

Vad svarar man på det liksom? Nej du med närmare eftertanke så är jag nog inte redo att föda barn inom det närmaste, kan jag återkomma till midsommar? Det är lite körigt just nu, kan vi skjuta på det säg en månad eller två?

Nej jag sluddrade väl fram att "ja varsågod du är ju redan som igång och kör runt där nere". Därefter kom det lite kladd och jag fick ta på mig en fancy-binda. 

Den fantastiska läkaren förklarade att det kan vara en fara för bebisen om man låter honom ligga kvar när det är dåligt med fostervatten och det brukar betyda att moderkakan anser sig färdig och i princip går på semester. Så hon föreslog att vi skulle komma tillbaka samma kväll och så köra igång alltihopa! "stopp och belägg" hann vi inte säga utan nickade samstämmigt och höll med läkaren att självklart var det här det bästa, vi som var såå förberedda!

Kände oss ändå lite snuvade på konfekten, hade liksom planerat att klocka värkar hemma, vanka, kolla serier, äta upp vårt förlossningsgodis, ja allt som man ska göra under latensfasen. När vi gick därifrån var jag öppen tre cm och hade typ sammandragningar, men de gick busenkelt att andas sig igenom.

 

Nu blev det lite panik! Ringa runt till släkten, lillasyster som skulle vara med, barnvakten till den fyrbenta, mamma som skulle ha nyckeln till oss och så allt vi inte hunnit fixa till BB-väskan.

Vi köpte med oss kebab och bjöd mamma och maken, de hade med sig fika. Ställde mig och diskade för jag hatar att komma hem och så står det disk med en miljard flugor runtomkring.

 

Sen vid 20.30 tuffade vi bort till Huddinge. Nervösa! Spända! Jag hade sammandragningar fortfarande men inte värre än att jag enkelt kunde andas mig igenom dem.

Efter inskrivning, samtal med den bästa BM jag kunde önska mig, fick jag hoppa i de sexiga sjukhuskläderna och innan hon gick tog hon hål på fosterhinnorna, då var klockan runt 22...

 

Värkarna satte igång finfint utan dropp (fänk gad!!!) och jag hade bestämt att jag skulle ha epidural för att orka hela vägen så det var förberett redan. Men innan dess fick jag prova den äckliga-vidriga lustgasen. Luktade illa gjorde den också! Det enda den gav mig var känslan av att ha varit alldeles för länge på Grönan i kombination med den värsta fyllan jag haft.

Så efter lite gnäll från min sida kom bästa USKen och tog bort lustgasen, äntligen nån som fattade!

 

Lillasyster kom vid 23.30 och då hade värkarna satt igång på riktigt, så hon och darling turades om att vara klängmöbel.

 

Strax innan 02 kände jag att nu dör jag! Värkarna gjorde så pass ont att jag ville resa mig och gå därifrån. Då kom bästa BM in och vi kom fram till att det nog var dags för epiduralen. Hon ringde på snygga narkosläkaren och så fick vi vänta.

Det här med att vänta är inte riktigt min grej och jag försökte få BM att lite mer exakt tala om hur snart snart verkligen var. Kunde hon specificera sig lite mer? Gärna minuter och sekunder.

Snygga narkosläkaren kom och efter vad som kändes som en halv evighet och 372 värkar senare (var väl snarare max 10, och bästa BM hjälpte mig andas igenom dem) så satt plastslangen i ryggen på mig. ÅÅhh vilken befrielse! Men shit vad det kliar över hela kroppen.

Jag trodde i min enfald att nu känner jag ingenting resten av FL men hahaha vad fel jag hade.

 

Den närmaste timmen blev värkarna istället för en smärta i ryggslutet och på framsidan, ett starkt tryck nedåt. Jag var tvungen att sluta prata när värken kom för hela kroppen blev som i kramp.

BM kom in vid 03 och då förklarade jag för henne och visade hur jag liksom inte kunde göra nånting när värken kom. "Oj da" sa hon. "Ja men då får du lägga dig på sängen och prova att krysta så ska jag kolla hur det ser ut".

Jaha ja... krysta var det ja. Nån som gjort det innan här? Nähä okej. Ja men tänk som att man ska göra tvåan fast inte och in med hakan och händerna om benen. Lite knepigt innan man fick till det, men sen blev det bråttom. Efter lite testkrysting så såg BM huvudet komma fram och hon fick snabbt ropa in USKen att nu kommer det bebis här! Började på riktigt krysta 03.15 och William såg dagens ljus 03.35.

Vilken bisarr upplevelse att känna sitt barn komma ut (såg lite svart hår också ett tag men sen slutade jag titta) och vad proffesionella personalen var. Jag hade sett framför mig massa blod, kladd, bajs osv. men blev väldigt förskonad! Det var det häftigste jag dittills varit med om!

Välkommen lilla prins William <3