Mitt liv som hästtokig mamma!

Vi åkte alltså hem igår. På et sätt var det faktiskt skönt att få kliva in genom dörren till vårt egna hus, slänga sig i soffan och vara inom våra trygga väggar. Tror William blev glad att få komma hem igen, han racade runt i sin älskade gåstol och snackade som aldrig förr! (Olika långa ljud och rörelser med händerna)

Verkade inte ha nån feber, hade han det så var det inte mycket för aptiten var tillbaka och imorse åt han en full flaska välling strax efter 07 och gröt innan 09. Idag har han ätit köttfärssås till lunch och vår fläskfile till middag. Lite yoghurt däremellan och lite rån. Men det skär lite i hjärtat att behöva lägga honom efter varje måltid... Hans lilla hjärta gör honom helt slut av att äta. Och innan lunch och på em sover han som längst, ca två tim per gång. Men nu vet vi att det inte är långt kvar! Det ska bli väldigt spännande att se vad proverna visar imorgon och träffa underbara Gunilla på kardiologen på Astrid Lindgren. Lite papper måste vi få till ersättningar osv och så hoppas jag med hela mitt hjärta och alla lemmar att vi får grönt ljus för att resa igen på lördag. Nu är jag helt upprymd och pirrig på ett lugnt sätt, det ska banne mig bli av nu! Jag är ivrig att börja vårt nya liv, att se alla framsteg William kommer göra.

Vi mötte en till liten William på avd 67 i Lund som också skulle opereras i hjärtat och vi kom fram till att de ligger på ungefär samma nivå och den William var runt 7 månader... Det känns helt hemskt att ha en ettåring (herregud William är ett år!!) men som kommer så långt efter och som hamnar mer och mer efter pga att hans kropp inte orkar. Vi vill så mycket för honom och han är så nyfiken men det är som att han känner och förstår att han inte klarar så mycket för han blir aldrig så där frustrerad som hans jämnåriga som inte når eller kan det de vill. Han har liksom alltid funnit sig och plockat med nåt som varit i närheten istället. Men det kommer det bli ändring på snart och jag är så glad! För vår skull men mest för William som äntligen ska få det liv som han förtjänar!

Samtidigt känner jag att vi är så lyckligt lottade ändå... Vi har träffat människor på Ronald som stått bredvid sina sjuka barn och barnen har stått med ena foten i graven i princip. Det sätter saker lite i perspektiv... Jag sa till en mamma som hade en son som varit jättesvårt hjärtsjuk att jag får dåligt samvete över att jag känt sorg och ilska över att vi utsätts för det här och att William inte förtjänar allting, men hon menade på att oavsett vad man går igenom så är det jobbigt och man känner sorg oavsett hur stort eller litet det är... Och hon tyckte jag skulle sluta med det och vara glad över allt ljust istället. Så det är jag nu!

Idag har vi grejat hemma, tvättat, diskat, tränat lite... Vi tog oss frihet att ligga på soffan och kolla en film, det var så skönt! Nu väntar jag på att Peter ska komma hem med utterbilen som får en ny kamrem och så ska vi kalasa på köttbullar och makaroner. Vi hade lyckats dra ut sladden till frysen innan vi åkte så vi fick kasta två fulla påsar med förstörd mat. En del kött hade klarat sig och det ska vi nu laga och äta upp innan vi åker på lördag igen. Så köttbullar idag... yey...

 

Håll nu alla tummar, tår, hår och naglar att det ser bra ut imorgon på Astrid Lindgren!

Over and out.

/R